Jag rotar i fickan efter några mynt, växelpengar jag inte ens skulle märka om de försvann. Men fickorna är tomma sånär som på en oanvänd näsduk, en trasig muminreflex och ett läppstift. Jag ser på kvinnan på gatan. Hon sitter hopkrupen, invirad i snöiga filtar med huvudet vilande mot den kalla varuhusväggen.
En medelålders kvinna i en tjock dunjacka med en matkasse i ena handen och ett barn i den andra passerar. Kvinnan på gatan ler och hälsar, men damen med dunjackan tar tag i barnets arm, spänner käkarna och går med bestämda steg förbi utan att ens se på den tiggande kvinnan.
Varför hälsar hon inte på kvinnan på gatan?
Jag tänker på de två kvinnorna. De är i samma ålder, mödrar till sina barn. Ändå är avståndet mellan dem enormt. Varför?
Så vad ska vi göra? Vad kan jag göra? Att ge lite småpengar löser inte de stora problemen, och ibland kan jag själv fundera på om det verkligen är rätt att ge pengar. Jag kan ju ändå inte ge till alla tiggarna, mina småpengar kan inte lösa problemen och dessutom kan jag ju inte veta vad pengarna egentligen går till.
Nej, du kan inte ge till alla tiggare, och nej, några mynt löser inte de stora problemen, och slutligen, nej, du kan såklart inte veta vad pengarna går till. Men då tänker jag såhär: den där tjugan som jag har i fickan skulle jag varken märka eller bry mig om ifall jag tappade. Om den tjugolappen kan göra att en tiggare får möjligheten att köpa sig en macka och bli mätt – varför kan jag då inte göra den minimala insatsen för den människan?
Å andra sidan tror jag att det är viktigt att inte fokusera för mycket på pengarna. För visst skäms man när man med kassar fulla med mat och nyinköpta kläder passerar tiggaren. Visst känns det konstigt och fel. Det är jobbigt. Det är svårt. Och jag tror att det är orsaken till att så många väljer att vända bort blicken, blunda för orättvisorna och problemen. För det enklaste är ju att blunda, och vem vill inte göra det lätt för sig?
Jag ser på kvinnan med dunjackan som försvinner bort mot parkeringsplatsen, får en plötslig lust att fråga henne varför hon inte besvarade kvinnans hälsning. Jag borstar bort lite snö från mitt ansikte och vänder mig mot den tiggande kvinnan. Jag har inga pengar att ge henne, men jag skäms inte när jag ser henne i ögonen, ler och hälsar på henne. Kvinnans frusna ansikte spricker upp i ett leende och när hon försiktigt vinkar åt mig sprider sig en värme inom mig. När jag pulsar vidare genom snön tänker jag på kvinnan i dunjackan. Jag tycker synd om henne, kanske hade det värmt även henne att våga säga hej.