Svar på ”En Pontus till stan, tack”, ledare 27/9.
Snygg väckarklocka, Christian Dahlgren!
Den ringer inte en sekund för sent. Visst var Pontus Hultén en kraft, att hans gärning uppmärksammas är väl inte mer än rätt. Konsten i Sverige hade sin storhetstid då, men det var knappast den av dig så kallade grälsjuka vänstern och dess pekpinnemagistrar som tuktade den kulturella möjlighetsanarkin, det blev vänstern som skulle tillrättavisas. Att du nu, efter den postmoderna akademiseringen av konsten och dess efterföljande upplösning åter igen ropar efter kulturell spetsig fantasi är väl trots allt mer ett tecken av nostalgi och saknad.
Du har rätt i att det behövs större konstnärlig frihet, kanske autonomi, för att ge själslig näring. Inte så lätt när det mesta av vår kultur, inklusive konsten, betraktas som delar av utvecklingsplaner inom den kreativa sektorn, som om konsten vore ett politiskt förvaltningsobjekt där sidoeffekter som integration eller demokratiutveckling (aspektpolitik) spelar en viktigare roll än själva konsten.
Bengt Göransson, före detta kulturminister, skriver att det behövs ”en kulturpolitik som erkänner kulturen ett egenvärde och inte gör den till ett slags Mädchen für alles, ett slags hjälpgumma.” Han avslutar sina resonemang om kulturen resonemang så här: ”En struktur för ett fritt och frivilligt kulturliv som består över längre tid än en valperiod är vad som behövs – organiserad anarki skulle man kunna kalla det.”
Kort, kulturen skall organiseras av kulturarbetare, det var vänstern faktiskt bra på. Då kanske vi kommer ifrån det organiserande, villkorade stöd- och bidragssystem som skapar läget där det känns lite däst och lojt, där det oväntade och till och med oönskade får så lite utrymme.
För övrigt tycker jag att det finns oerhört många duktiga konstnärer både i regionen och Linköping.
Wolfgang Peter Menzel
konstnär