Nyligen var jag en av många andra runt om i landet som sprang under parollen ”spring med kärlek” eller hashtaggen #springautanrädsla. Detta för att uppmärksamma kvinnors rätt att röra sig fritt utan att vara rädda och för att hedra minnet av den 21-åriga kvinna som några dagar tidigare mördats under en joggingtur.
Tyvärr är det som bekant inte bara på ensliga gator och bland mörka träd som många flickor och kvinnor känner sig otrygga. Många sexualbrott sker i hemmiljö och det finns flickor och kvinnor som inte deltar i olika aktiviteter om pojkar eller män närvarar. Det kan bero på närståendes kontroll eller att flickorna/kvinnorna av olika anledningar känner sig obekväma med könsblandade grupper.
När ansvaret för att motverka otrygghet eller brott läggs på den utsatte så skapas destruktiva begränsningar för människor. Tryggheten ökar inte för att flickor och kvinnor tar en taxi hem, väljer mindre avslöjande kläder eller aktiviteter utan pojkar/män. Snarare tvärtom. Rädsla som en del av kvinnors vardag är något vi då anpassar oss efter, vilket leder till att flickors och kvinnors utrymme i det offentliga rummet minskar samtidigt som pojkar fortfarande växer upp med vetskapen att flertalet sexualförbrytare, mördare och andra våldsverkare är män.
Goda förutsättningar för tjej- och kvinnojourernas arbete och ett lagreglerat krav på samtycke är nödvändigt, men behandlar endast problemets symptom. För att behandla själva problemet behöver även män bli mer trygga. Trygga i sig själva för att inte utsätta andra för våld, kränkningar, hot eller kontroll. Det kräver tidiga insatser för pojkar i riskzonen och ett ifrågasättande av könsroller och andra normer – inte minst inom skola, vård, omsorg och fritid – för att ge människor oavsett kön fler möjligheter och en bättre hälsa. Först då kan vi nå ett jämställt samhälle där alla kan springa utan rädsla.
Evelina Alsén (MP)
kommunalråd i Linköping