Lev och arbeta längre. Den kommentaren kommer alltid från välutbildade och friska personer mitt i karriären, som drabbats av vad jag kallar 45-årssyndromet, ett tillstånd som framför allt hör hemma hos tjänstemän mellan 40 och 50 år.
Av någon anledning tror de sig veta allt om hur den äldre befolkningen vill leva sina liv. De talar sig varma för en ny pensionsålder, allt från 67 till 72 år, utan att ha varit där själva och säkert inte hört sig för om äldres uppfattning i ämnet.
I det sammanhanget sägs det aldrig något om personer som jobbar med tunga lyft, psykiskt och fysiskt påfrestande arbeten, till exempel tråkiga och monotona fabriksarbeten, vårdpersonal, byggarbetare, listan kan göras lång.
Fredrik Reinfeldt anser att den som är trött på sitt arbete borde skola om sig och på så sätt kunna få ett nytt stimulerande arbete. Ursäkta, men hur naiv och verklighetsfrämmande kan en intelligent och välutbildad person bli?
Många drabbas redan i 60-årsåldern av demens eller andra svåra och långdragna sjukdomar. Detta kanske inte märks förrän man börjar göra misstag på arbetsplatsen.
Skall arbetsgivaren då ta ansvar för hantering av sådana anställda?
Är det riktigt att med höjd pensionsålder hindra yngre från att komma ut på arbetsmarknaden?
Låt det bli en öppen fråga för den som är stark och villig att fortsätta arbeta och för den som inte orkar mer.
Det får inte bli så att människor vid stigande ålder skall känna sig pressad av högre pensionsålder, så att den blir ett stort problem. Många ser fram emot 65-årsdagen som en lättnad och en öppning till ett bättre liv, andra känner motsatsen. Låt var och en bestämma själv i den mån det är lämpligt och möjligt. Länge leve valfriheten!
Birgitta Arvidsson
81 år, auktoriserad tolk i spanska, fortfarande aktiv