Correns ledare den 6/5 skriver om regeringens ”70-talsnostalgiska vänsterkurs”. På 1970-talet drevs krav på ”full sysselsättning” och ”solidarisk lönepolitik”. Branscher som inte klarade av LO:s minimilöner skulle bort. Det blev dödsstöten för den teko-industri som under 10–15 år hade överlevt genom att flytta produktion till låglöneländer.
MBL och las tillkom som gav mer makt till facket. Ägandet i företagen skulle också tas över av facken genom ”löntagarfonder”. Kollektivet var viktigare än individen, såvida inte individen var en fackpamp förstås. Att öka individens självbestämmande över sitt eget arbete ingår inte i konceptet, varken då eller nu.
Lyckligtvis är löntagarfonderna borta sedan länge, men flera lagar och regler inom arbetsrätten behöver moderniseras. De försvaras dock ihärdigt av dem på vänsterkanten.
Nu har vi en regering som leds av en gammal LO-pamp. Hans ”samarbetsregering” var tomma ord. Med svikna vallöften driver han en politik långt mer åt vänster än majoriteten av väljarna. Med hjälp av två tillväxtfientliga partier tror Stefan Löfven kunna ge oss EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.
Samtidigt visar LO och hela vänstern sitt hat/avsky/avund mot det som är bra för individen och ger jobb, till exempel eget företag eller konsumtion genom rot/fut. Allt fler av våra större företag får utländskt ägande och jobben flyttas till lågkostnadsländer på samma sätt som teko-företagen gjorde för 40–50 år sedan.
LO har nu sitt lägsta medlemsantal sedan 1959. Vad gör facket? Tyvärr har de inte tid med de långsiktiga problemen eftersom de måste prioritera att krossa en ung invandrare som har övertagit ett litet bageri. Hon är som ett litet självständigt kryp som försöker undvika att mosas av en flock självgoda och klumpiga elefanter.
F d teko-arbetare