Det är verkligen trist att läsa (Corren 2/3) att det skall behövas skyddsjakt på lodjur i Östergötland. Är verkligen stammen så stor så det kan behövas? Det måste väl i så fall vara på ett väldigt litet geografiskt område som det finns för mycket lodjur. Jag har jobbat och jagat i Östergötland i 70 år och endast två gånger har jag träffat på lodjursrivna rådjur.
Om det nu är så gott om lodjur i Kinda, varför inte försöka fånga dem i fällor och sätta ut dem i delar av länet där tillgången inte är lika god.
I de marker som jag bäst känner till, Stjärnorp och Vånga socknar, har vi alldeles för stor stam av dovhjort som betar ner tillgången av foder för våra älgar. Älgarna tvingas till att även vår och sommartid ge sig på våra tallföryngringar i brist på örter och lövsly. Och eftersom det bevisligen är älgarna som betar ner ungtallarna skriker skogsägarna högljutt på att alla älgar måste skjutas, när det i verkligheten är dovhjorten som är roten till det onda.
Det vore en nåd att stilla bedja om att få in en fast lodjursstam i dessa trakter.
På 1970-talet hade vi en älgstam som var tio gånger så stor som dagens, medan älgskadorna var betydligt lägre än i dag. Dovhjortsstammarna gynnas dels av markägarnas stödutfordring och av pågående klimatförändring då vi inte längre har några långa och kalla vintrar som slår ut sämre sämre individer.
Lodjuret borde vara en alldeles lagom stor predator och inte lika farlig för tamdjuren som vargen.
Lennart Andersson