Jag är en av de som fått lärarlönelyftet på min skola. Det är den statliga satsningen som en lärare kan få om man uppvisat sig vara skicklig och som för mig genererade 2 500 kronor extra i månaden under ett år. Jag blev så glad när vår rektor berättade att jag var en av de sju som skulle få lärarlönelyftet. Just där och då.
Jag har de senaste två åren jobbat hårt för att min skola ska gå framåt. Jag har sett när kollegor haft för mycket och försökt att avlasta, samtidigt har jag haft en god kvalité på min egen undervisning och utbildar mig vid sidan om.
Så inom mig jublar jag – någon har sett att jag kämpat! Men jag har också en känsla inom mig där jag skäms. Jag vet att jag har kollegor och vänner som är ledsna och upprörda för att de blivit utan. Och de är minst lika bra som jag och de kämpar lika hårt med att hålla en fin kvalité på sin undervisning. När det pratas kollegor emellan om lärarlönelyftet, då tittar jag nedåt och får en klump i magen. När jag ser att någon blir ledsen för att de blivit utan, blir jag själv så ledsen och känner mig så skyldig.
Det kan heller inte vara lätt för rektorn som tvingats göra valet. Hen står där nu med en splittrad personalgrupp. Jag förstår inte alls hur lärarlönelyftet skulle lyfta oss lärare och gynna oss alla på sikt! Jag tror, utan tvekan att det varit bättre om vi alla hade fått några hundralappar var extra i plånboken. Det hade gett rätt signaler för ökat samarbete på en skola där du som individualist inte kommer långt. Det är tillsammans som vi gör skillnad.
Det enda lönesatsningen har bidragit med som jag ser det, är att det skapat två läger. Ett läger som går runt med lite extrapengar i plånboken, men som mår skit. Och ett läger, där lärare är ledsna och känner sig orättvist behandlade. Och som ifrågasätter om de överhuvudtaget ska vara kvar på sin arbetsplats!
L