Det är inte illa om man kan skratta åt sig själv i brist på annat nu när den råa höstluften lägger sordin på känslolivet. Eller borde vi kanske fundera över allvaret? Maria Schottenius avslutar sin krönika i DN med följande ord: ”Men om hon (Alice Bah Kuhnke) i mediekrisens tid kan få journalistiken, en garant för demokratin, att överleva, då kommer hon att gå till historien.”
Själv uppskattar jag papperstidningen som ju på sina håll är på utdöende. Ja, vi kanske kan hjälpas åt med detta och inte överlämna allt till politikerna samtidigt som det ger samhälleliga synergieffekter.
I våra dagar när SFI-undervisningen har visat sin otillräcklighet borde regeringen fundera över hur integrationen ska utformas och språkutvecklingen hos nysvenskar kan stimuleras.
En möjlighet vore att uppmuntra bildandet av läs/hemstudiecirklar, vilket studieförbunden kan vara behjälpliga med, där vi kan mötas och lära känna varandra och där nysvenskar faktiskt får en möjlighet att prata svenska med svenskar.
Man kan till exempel samlas en gång i veckan med lokaltidningen i fokus, gå igenom veckans nyheter och jobba med språkförståelsen så gynnas integration, språkinlärning och intresset av att prenumerera på en dagstidning stimuleras. Det skulle nog behövas både styrmedel och stimulans från staten anser jag.
När vi talar om integration blir det lätt en abstrakt företeelse som samhället eller några andra ska ordna. Om vi inte inser att integration kräver något av oss alla, att det också handlar om att integreras med varandra så blir det kontraproduktivt. Något för kyrkorna att fundera på, tycker jag. Eller varför inte pensionärsföreningar och politiska föreningar?
När invandrare/flyktingar isoleras socialt utan relationer med vanliga svenskar i veritabla ghetton skapas utanförskap och polariseringar kulturellt, ekonomiskt med mera.
Dessutom skulle vi svenskar säkert må bra av att umgås med människor från andra kulturer. Tänk vad många ensamma svenskar det finns som förlorat sitt sociala kapital. Allt kan ju inte heller värderas i pengar.