Undertecknad har med stigande förvåning noterat den märkligt konstruerade trottoarkanten i höjd med butikerna på Djurgårdsgatan i Linköping. Mycket grova stenar, som inte lagts plant utan i någon märklig bågform och där fyllningen mellan stenarna till viss del försvunnit. Man behöver inte vara över de 70 för att uppleva svårigheten vid avstigning ur bil. Att med bibehållen balans ta sig över ojämnheterna och samtidigt klara passerande cyklister alldeles intill är direkt obehagligt. För att inte tala om den största risken – vintertid – då de grova, lutande stenarna skapar stor risk för – helt onödiga – halkolyckor.
Vad är tanken bakom konstruktionen? Kan trafikanterna räkna med att få en ”normal, platt stenläggning”, där inte risken för onödiga benbrott ingår?