Det skrivs i Corren om Garnisonsmuseets vara eller icke vara, vilket för tankarna till ett underligt minnesmärke här i Linköping. Så märkvärdigt ansågs det inom Linköpings garnison vara, att när en medelålders officer dör så reses en minnessten. Hästen han red på levde ytterligare några år, men begravdes sedermera också minsann: ”Trumf” skrevs med sitt namn in på en separat sten.
Nu bebyggs området Västra Valla, mellan bussgatan och Smedstadsbäcken. Stenen borde tas bort, men finns kvar och förväntas vara en märkvärdighet. Den står inte alls på den plats där generalen dog, vilket texten anger. Den är på grund av tidens bebyggelser flyttad.
Minnesstenen ter sig löjeväckande. Sätt möjligen upp den utanför Garnisonsmuseet, där kan den passa.
I somras var det 70 år sedan en av beredskapsårens svåra olyckor inträffade strax utanför Haparanda. Olyckan slet 14 unga män i stycken. Många av dem var östgötar från I4, det stora regementet i Linköping. Förvånande är att det vid Linköpings garnison aldrig, så vitt jag har kunnat finna, restes ett minnesmärke till hågkomst av olyckan och dess offer. Garnisonen minns gärna allt från 1700-talets krigiska ”stordåd” på kontinenten till militära banaliteter.
Längs promenadstråket vid Västra Valla i Linköpings utkanter finns nämnda bisarra militära minnesmärke. En minnessten, pampigt omgärdad av kedjor, berättar att precis på den platsen dog generallöjtnanten Rudenschöld under sin morgonritt den 12 januari 1926. Han dog knall och fall bara en kilometer från officersmässens kamratliv. De unga östgötarna i Haparanda dog, precis som generalen, med stövlarna på. Men generallöjtnant Rudenschöld, han som fick detta minnesmärke, hade förmodligen aldrig sett ett krig.