Monarkins bevarande är ingen slump. Fördolt finns planerad avsikt. För de naivt lättroade är de storstilade uppvisningarna något som förgyller den egna torftigheten. Något att drömma om och se upp till. Känna glädje över och få vara med och bidra till genom apanaget.
De mindre lättroade, dresseras, sätts på plats, mer resolut. Inse att du är en undersåte, en nolla jämfört med de kungliga! Nedtryckta i skorna dras avundsjukans plös över. Kan du inte unna de som gör något av värde att få sin belöning?
Så visst finns det en anledning till att vi bevarat monarkin. Dressyren under forna tider var lite kärvare men så ägde också monarken riket – hade inte bara ett litet apanage. Av någon anledning tala vi inte om våra kungar som diktatorer. Den hjältegloria som de tilldelats skulle riskera att hamna snett av simpelt tal om diktator.
Vi påstås vara en demokrati, en av de bästa i världen, men vi hyllar ändå ett förflutet som diktatur!? Denna motsägelse är dock inte så stor. Vår demokrati innebär inte att medborgaren har någon imponerande deltagandemöjlighet. Det mesta som bestäms sker över våra huvuden i små grupper utan insyn. Begripligt är att ansträngningar görs för att få oss vara nöjda med det lilla vi har. Kungahuset och en enögd press inklusive tv-utbud med mera håller oss i herrans tukt och förmaning som det hette förr. Detta trots att teknikutvecklingen lätt skulle göra det möjligt för var och en att få delta i alla viktiga beslut. När får vi uppleva en sann demokrati?
Odresserbar