Svar på ”Varför all denna rädsla för tron?”, Peter, 24/4.
Jag tror att många som ifrågasätter religion gör det i bemärkelsen att man inte förstår vad det tillför, snarare än att man vill förbjuda någon att tro på vad den vill.
I denna diskussion har vi tidigare hört olika svar: att Gud är en ”längtan”, att Gud ger ”tröst” och nu senast Peters svar att Gud ger ”glädje och trygghet.”
Det jag tror många vänder sig mot är en implicit framställning att Gud skulle vara den enda vägen att känna så. Självklart kan man känna precis samma saker även utan en gudstro.
Jag tror också det kan provocera i de fall det framställs som att religion har monopol på moraliska frågor. Visst finns det säkert exempel på när religion stärker en persons moraliska handlande, men å andra sidan kan man fråga sig varför moral måste ta en omväg via en Gud(stro)? Moral handlar snarare om att känna in andra människor och att det således är förmågan till empati som är kärnan och incitamentet till att handla gott mot andra.
Peter skriver ”Det är lätt att skylla på en Gud, som man inte tror finns, att världen ser ut som den gör!”. Jag vill hävda att det är svårt att logiskt resonera så. Om man inte tror att Gud existerar är det självklart svårt (läs omöjligt) att klandra denna icke-existens för något. Jag tror ingen ateist resonerar så.
Det vi däremot menar är nog att vi bör se till hur den reella världen ser ut. Med alla dess hemskheter (och att försöka hitta orsaker till problemen så att vi faktiskt kan försöka lösa dem) men också skönheten i naturen, vår egen uppbyggnad, och det vackra när vi blickar ut i vårt kosmos.
Skönheten och härligheten i tillvaron är många gånger svindlande men det är inget Gudsbevis utan snarare bevis för hur fantastisk den naturliga världen är.
Fredrik Andersson