Ny namnlag är på gång. I förslaget, som nu ligger hos Lagrådet, finns anledning att uppmärksamma en föreslagen ändring. Förslaget medger nämligen vem som helst att byta till ett efternamn som annan person bär om mer än 2 000 personer bär det namnet. Det finns all anledning att tänka efter vad detta innebär.
Man kan jämföra med hur det var under senare hälften av 1800-talet. Då blev det populärt med namnbyte. Vissa namn blev populära och då det fanns få regler för hur man fick ta namn blev det ganska rörigt. Många personer utan släktskap bar plötsligt på samma efternamn.
Det ansågs nödvändigt med en namnlag, som bättre reglerade vilka efternamn man fick ta. Det skulle vara ett släktnamn eller ett helt unikt namn för att byte skulle tillåtas. Styrkan med de unika namnen innebär ju att det finns ett släktskap mellan bärarna. Det är helt fel om personer med ett unikt gemensamt släktnamn, som skapats enligt den lag som gällde då namnet togs, plötsligt måste dela detta efternamn med andra personer. Namnet kan vara tilltalande och bli populärt. Då kan många personer helt skilda från varandra ta just det namnet.
Vi hamnar lätt i samma situation som rådde under slutet av 1800-talet. Lagrådet som skall granska detta förslag till ny namnlag måste rimligtvis reagera och stoppa förslaget.
Allvarligt i förslaget är också att det blir fritt att efternamn som slutar på son eller dotter kan tas av vem som helt. Den som har ett sådant efternamn är bärare av något som kommit till antingen i nuvarande eller i ett tidigare släktled. Det är en del av vår kultur sedan urminnes tider.
Att föreslå att någon kan ta ett sådant namn utan ett släktskapsförhållande visar på bristande respekt för vår kultur. En ändring av regeringens förslag är nödvändig.
Lennart Persson