År 2012 beslutade stiftstyrelsen att pastoraten i Aska, Fornåsa, Nykyrka/Godegård och Borensberg skulle slås samman. Detta trots att kyrkopolitikerna i nämnda pastorat var helt emot sammanslagningen. Vissa av pastoraten hade sedan lång tid haft ingående samarbete och ville fortsätta på denna linje. Någon motivering till sammangåendet har i varje fall jag ej fått vetskap om.
När en större förändring sker brukar efter en tid en uppföljning eller utvärdering ske, men i detta fall har den hitintills lyst med sin frånvaro. Själv deltog jag i förändringsarbetet, som dessutom helt skulle bekostas av respektive pastorat. Det framfördes även att församlingsborna ej skulle märka av förändringen utan allt skulle bli som tidigare, till och med innebära vissa förbättringar.
Nu ryktas det om att de fyra församlingarna, samt Klockrike och Tjällmo, skall ombildas till endast två församlingar. Detta kommer att innebära stora förändringar framför allt för prästerskapet. Till vilken nytta? Det nya kyrkorådet i Borensbergs församling har även beslutat att inrätta en befattning som fastighets- och griftegårdsansvarig med en årlig kostnad på upp mot en miljon kronor. Vad var det för fel på att som tidigare använda sig av förtroendemän, med en symbolisk ersättning? Har kyrkorna tidigare skötts på ett undermåligt sätt?
Jag förevisar icke sällan den efter branden återuppbyggda Älvestad kyrka, framför allt för människor med anställning inom stiftet, och jag har hitintills inte hört någon som välsignat de nya storpastoraten. Människor känner sig inte längre hemma i sina församlingar. Det kan väl ändå inte vara meningen att Svenska kyrkan skall fungera som affärsdrivande multinationella företag. Kyrkan borde i första hand bry sig om den ”lilla människan”.
Inte underligt att medlemsantalet i Svenska kyrkan sjunker.
Arne Ekholm
kyrkvärd i Älvestad kyrka