Det finns enkelt uttryckt två förhållningssätt till företeelser man saknar tillräcklig kunskap om. Antingen föder det en ödmjukhet; ett intresse att lära sig mer av de som har kunskapen. Eller så gör man det motsatta: upphöjer sin okunskap till norm, enfaldigt avfärdande det man inte riktigt begriper. Det senare sammanfattar väl Åtvidabergs kommuns ”utveckling” av kulturskoleverksamheten.
I Corren 21 maj intervjuas utvecklingschef Raymond van der Heijden om nedläggningen av Kulturskolan. Han berättar glatt att eleverna inte längre behöver individuell undervisning – i så fall de får de gå till studieförbunden. Hur har utvecklingschefen tänkt sig detta? Några studieförbund kommer inte erbjuda individuell undervisning inom vare sig klaver, stråk eller blås, eftersom de inte har råd med att anställa utbildade musiklärare och underlaget är för litet.
Intervjun fortsätter i samma stil och är en uppvisning i arrogans baserad på en bottenlös okunskap. Floskler som ”vi ser kvaliteten i bredden” och ”ambitionen är att bygga en ny organisation där barnen kan hitta sitt eget uttryck” kompletteras med en önskan om att ”donatorer” (i klartext baron Adelswärd) ska ”ta hand om extrema talanger”. Vilka extrema talanger är det, Raymond? Och hur ska de sållas ut för att sedan med mössan i hand tigga ihop till en vettig musikutbildning? Vilket århundrade lever vi i?
En kommun gör som den vill med sin kulturverksamhet. Så är det. Men man kan åtminstone kräva att Raymond van der Heijden och kommunen talar ur skägget. Säg som det är! Ni vill inte ha något ”kulturellt snobberi” i kommunal regi. Ni blir provocerade av att se ett barn traktera violin, trumpet eller cello på skattenota. Hen kunde ju syssla med film, cirkus eller andra uttryck ”som är barnens egna”. Många är de barn och ungdomar som kan vittna om att de genom åren slutat spela sina instrument för att det anses ”töntigt” och avvikande av majoritetskulturen.
Kulturintresserad