Svar på ”Tro är en längtan”, 11/4.
Prästen Lantz Herstek svarar på frågan ”Vad gör Gud för barnen som lider?” med ”Mitt svar är att religion är längtan”. På vilket sätt är det att svara på frågan? Förvisso broderas Lantz Hersteks syn på Gud och vår mänskliga tillvaro ut något mer, men likväl framstår svaret som allmänt luddigt. Det går inte att förstå Gud – samtidigt är ”detta levande Du” ett faktum.
Å ena sidan skrivs att ”vi kan inte heller acceptera lidandet”, men å andra sidan ska vi ”älska livet och världen så som de är”.
Lantz Herstek beskriver det att inte acceptera Gud är att göra det enkelt för sig, att man då är dömd att leva ett ytligt liv utan att få svar på de verkliga frågorna. Men är det inte precis tvärtom; att hänvisa till Gud och religion är tecken på intellektuell lathet och kontraproduktivt om man faktiskt vill ha svar på vissa frågor kopplat till vår mänskliga tillvaro?
Det är djupt mänskligt att både kunna känna sorg och förtvivlan men även hopp och längtan. Jag ser det som att båda delar är kopplat till att vi är empatiska och sociala varelser. Och ondskefulla handlingar kanske lättare kan förklaras (men därmed inte rättfärdigas) utifrån psykologiska och sociologiska aspekter.
Det är människor som gör andra människor ont. Precis som det är människor som gör andra människor gott. ”Att tro är att inte förstå”, skriver Lantz Herstek. Det må så vara, men man kan ju åtminstone ha ambitionen att försöka förstå, och då bör vi gå utanför religionens domäner.
Fredrik Andersson
kompositör