Tisdagen den 2 februari vid 15-tiden parkerade jag på fjärde våningen i p-huset, Druvan, på Nygatan i Linköping. Då jag närmade mig trapphuset hörde jag höga röster och kände lukten av så kallade A-lagare. Där pågick ett stort partaj bland åtta lindrigt nyktra personer. Bland övriga i trapphuset fanns bland annat två mammor med barnvagnar.
Jag bestämde mig direkt att meddela polisen. Första samtalet gick till 11414. Innan jag kopplades vidare fick jag som vanligt lyssna på en lång harang på både svenska och engelska. Tiden tickade på. Så småningom svarade en röst och jag fick dra mitt ärende. Därefter kopplades jag om på nytt och hamnade, om jag hörde rätt, hos en nationell växel. På nytt fick jag dra mitt ärende!
Därefter kopplades jag till ett nummer i Linköping. Där var det ingen som svarade, jag bröt samtalet utan att ha fått svar. Då hade det gått 6 minuter sedan jag ringde upp.
Därefter ringde jag 112 och efter min förklaring om ärendet bad jag att bli kopplad till någon som kunde hjälpa mig. Jag kopplades någonstans men där var det ingen som svarade, tid 4,30 minuter. Gjorde ett nytt försök med 112 och bad då att bli kopplad till polisens sambandscentral och då kom jag fram till rätt avdelning. Ska det vara så här krångligt att få hjälp av polisen? Tiden då man väntar känns, som alla vet, oändlig.
Då jag gick i pension för länge sedan jobbade vi alltid för att allmänheten skulle snabbt få svar då man ringde till oss. Hur ska det bli då det i en nära framtid bara ska finnas en sambandscentral i tre län, Jönköpings län, Södermanlands län och vårt eget län? Ska 112 helt ta över?
Göran Gustavsson
fd polisanställd