Kommentar till "Man får ångest när telefonen ringer", Corren, 13/7.
Med förfäran läste jag Correns artikel (13/7) som beskriver en pressad arbetssituation för personliga assistenter anställda av Motala kommun, med skriande vikariebrist, indragna lediga dagar och alltför långa arbetspass som gör att assistenter söker sig till andra arbetsgivare.
Livet kan förändras snabbt. Vem som helst kan råka ut för en olycka eller sjukdom som gör att man inte kan klara sig själv utan assistans. Jag har en anhörig i en annan kommun som fick en hjärnskada i fyrtioårsåldern och har personliga assistenter hos sig dygnet runt. Jag uppskattar verkligen dessa fantastiska människors arbete. De ger professionell omvårdnad och är väldigt omtänksamma och kreativa när det gäller att ge det lilla extra och komma på aktivititeter och saker i vardagen som gör livet mer drägligt för min släkting.
Jobbet som personlig assistent innebär bland annat förmånen att få göra stor skillnad i den enskildes liv och vardag, vilket borde tilltala många. Å andra sidan tror jag att få skulle kunna tänka sig att byta yrkesbana och jobba som personlig assistent om det innebär att sänka sin lön med flera tusen kronor i månaden och dessutom tvingas jobba mycket längre arbetspass än vad man egentligen orkar. Det är ohållbart för den egna hälsan i längden och då har man inget över att ge till andra.
Jag tror att Motala kommun skulle tjäna på att se till att behålla sina personliga assistenter och även anställa fler om det är sådan brist på vikarier. Men då måste kommunen först se till att bli en attraktiv arbetsgivare för personliga assistenter genom att förbättra deras arbetssituation, höja deras status samt löner så att fler kan tänka sig att jobba som personliga assistenter.
Anhörig