Svar på ”Gör plats för cyklar och människor i city”, 17/3.
Claes Thulin, det är exakt som du skriver: ”Tillgänglighet och framkomlighet är en förutsättning för ett levande centrum i Linköping” och i alla andra städer för den delen.
Jag vill påstå att det gäller alla, cyklister, fotgängare, bilister med mera.
Vi genomgår olika stadier under vår livstid och har olika behov. Vi börjar i en barnvagn för att sedan gå, cykla, åka kollektivt med och utan barn i barnvagn, köra bil med och utan barn i barnvagn, bli skjutsad och slutligen i värsta fall sitta i rullstol. Som 70 plus har jag varit genom alla stadier och funnit det smidigast att gå, då jag kunde.
Vidare har vi stadens varuförsörjning, servicefordon och slutligen handikappade. Vi får inte glömma bort ytor att lägga snö på under vintern.
Vi måste kräva att våra politiker tillgodoser alla grupper i samhället vid stadsplanering och även generellt vid samhällsplanering. Vi har sannolikt inte valt politiker för att de skall ”fostra” oss eller tala om för oss hur vi skall leva våra liv, utan för att de skall representera oss och hjälpa oss att nå våra mål: bland andra en stad för alla.
Så länge våra politiker skapar konfrontation mellan olika grupper genom att favorisera än den ena, än den andra, kommer Linköping aldrig att bli en stad för alla och därmed minskar förutsättningarna för en levande stad. Varför måste vi välja mellan parkeringsplatser och mötesplatser i bostadsområden? Varför kan vi inte ha båda?
En förutsättning är så klart att vi alla är miljömedvetna, skaffar oss kunskaper och inte tär på ändliga naturresurser i onödan.