Insemination för ensamstående kvinnor tycks snart bli lagligt i Sverige . Ett förslag från regeringen väntas bifallas av riksdagen. Det vore olyckligt.
Många kvinnor lever redan i dag ensamma med barn på grund av skilsmässa, adoption eller annan anledning. De är oftast lyckosamma i sin omsorg om barnen. Så vad är då problemet med regeringspropositionen?
Den avgörande skillnaden är att här bortdefinieras en far redan från början. Här föds barn som aldrig haft någon pappa och kanske aldrig kommer att få någon. Donationsgivaren kan visserligen inte förbli anonym – en journal med uppgifter om honom måste upprättas – men det är frivilligt om han vill åta sig ett faderskap. Mamman blir en laglig ensamförälder.
Enligt FN:s barnkonvention har barn rätt att känna till båda sina föräldrar. Om det är möjligt! Vad ska ett sådant barn svara när frågan vem pappan är kommer från kamraterna? Barnens rätt till två föräldrar måste vara viktigare än ensamstående kvinnas rätt att få egna biologiska barn.
Ett märkligt motsatsförhållande uppkommer annars i samhället. Ta till exempel debatten om föräldraförsäkringen. Hur få papporna att deltaga mer i barnens fostran? De är ju lika viktiga som mamman vid barnets uppväxt. Men vid insemination är de borträknade. De har i normalfallet aldrig existerat annat än som donator – inte som fader.
Insemination är redan tillåten i Danmark. Ett förbud i Sverige kan då förefalla meningslöst. Men är det ett fullgott skäl att införa en så principiellt tveksam åtgärd här?
Lars Neselius