På Miljöpartiets kongress i Karlstad nyligen, mullrade det bland medlemmar och gräsrötter.
Miljöprofil och snar återgång till världens mest generösa flyktingpolitik var önskemålen, medan det kvarvarande språkröret Gustav Fridolin manade till politisk samstämmighet.
Han förklarade att 17 000 olika åsikter ej kunde accepteras, när regeringssamverkan var målet.
Han hade tydligen glömt hur hans parti i regeringsställning hade godkänt förslaget om åtstramning av flyktingpolitiken och hur han sedan gick ut till media och förklarade att det var ”skit.”
Eller också så försökte han visa på nyvaken regeringsduglighet.
Jag förstår inte hur ett feministiskt parti först offrar det kvinnliga språkröret för att sedan återvälja det manliga, som gjort sig skyldig till lika stora, om inte ännu större klanterier under sin tid som minister.
Jag förstår inte heller hur dessa medlemmar har mage att föreslå ett fredsdepartement med en fredsminister, efter upprepade avslöjanden om terroristkontakter och -sympatier hos alltför många medlemmar och politiska representanter.
Att 80 000 av migranterna som kommit till Sverige saknar asylskäl är totalt likgiltigt, för nu skall det kämpas för allmän flyktingamnesti.
Det hade varit klädsamt om detta framtidsparti med sin hållbara utveckling hade yppat ett ord om pensionsmyndighetens varningar om att allt fler pensionärer hamnat och kommer att hamna under EU:s fattigdomsgräns och att risk finns att framtida pensioner bar kommer att täcka cirka 40 procent av tidigare inkomst.
Jag kommer avslutningsvis att tänka på finansminister Magdalena Anderssons liknelse om att svensk ekonomi går som en Volvo 90 vid tidigare presentation av regeringens budgetprognos.
Om statsministern sitter vid ratten och har bilen full av sina egna ministrar, så tror jag att han helst vill köra förbi de liftande språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin. För med ett sådant överlass finns risk att bilen säckar ihop och bärgningsbil från alliansföretaget måste tillkallas.
Harriet Larsson