I Correns ledare, 21 mars, skriver Maria Björk Hummelgren apropå höghastighetståg att ”den mycket kostsamma satsningen” är bra för kommande generationer och väl motiverad när vi ”betänker att den har samma livslängd som den senaste byggda järnvägen som byggdes i Sverige för 150 år sedan”.
Låt mig försynt påpeka att det nog inte finns en enda liten spik som har överlevt från 1800-talets tåg och banor till dagens trafik. Endast den geografiska sträckningen återstår. Banvallar, räls, broar, lok, vagnar, allt är förnyat flera gånger om till kostnader som vida överstiger den ursprungliga investeringen.
Den satsning på två till tre hundra tusen miljoner som nu diskuteras är sannolikt bara inträdesbiljetten.
Den osäkerhet som nu sprider sig, inte hos redaktören, men bland våra beslutsfattare, är inte alls förvånande. Dels med tanke på hur man kalkylerade Botniabanan och Hallandstunneln, men främst om nödvändiga utbyggnader av järnvägstrafik i Sverige bäst tillgodoses med de allra snabbaste tågen.
Sören Hanberger