Svar på ”Sverige behöver ett starkt försvar”, 29/4.
Intressant att ”Pensionär” anser att vi skall ha ett starkt försvar, det verkade inte så i första inlägget. Vi kan enas om att alliansregeringen – liksom ministären Persson dessförinnan – misskötte försvaret och att Folkpartiet därmed har del i en skuld till detta. Sedan dess har Rysslands aggressiva agerande mot omvärlden kastat Europa tillbaks mot en ”kalla kriget”-liknande situation. Då är ändå Folkpartis nya ställningstagande bättre än övriga partiers fortsatta Törnrosasömn.
”Mycket väsen för litet ull, sa’ bonn’ och klippte grisen.” Så skulle man kunna sammanfatta de upphaussade förhandlingarna om utökade försvarsanslag för några veckor sedan. I efterdyningarna framställs resultatet som ett stort framsteg för Sveriges försvar. Det är inte sant. Av de 10,2 miljarder som framförhandlats mellan regeringen och Alliansen utom Folkpartiet tar regeringen tillbaks cirka tre miljarder genom att ta bort ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften och genom höjda lokalhyror. Återstående cirka sju miljarder skall slås ut på fem år, det vill säga cirka 1,4 miljarder per år. Det är långt ifrån den ökning på fyra miljarder ÖB begärt för att finansiera det försvar riksdagen faktiskt har beslutat om.
Det som framställs som en förstärkning är i realiteten en fortsatt minskning. Försvarsanslagens andel av BNP ligger för närvarande på cirka 1,15 procent men kommer trots utökningen att om några få år sjunkit under 1 procent. När Sovjetunionen kollapsade 1990 låg försvarsutgifterna på 3 procent av BNP, något att begrunda för den som tror att neutralitet är så billigt, och då kalkylerade vi ändå med att någon skulle komma och hjälpa oss om det värsta hände.
Men framför allt, vi har i dag ett klart underdimensionerat försvar. Påståendet att försvarsöverenskommelsen innebär en förstärkning går tyvärr många på. Omvärlden inklusive Ryssland inser dock hur ihålig denna ”satsning” är.
Justus