Kommentar till krönika "Självbelåtet pk-prat i 'Sommar'", 22/7.
Jakob Carlander inleder sin onsdagskrönika med att försöka ärerädda den politiska korrektheten. Det försöket bör skjutas i sank. Politisk "korrekthet" är doktrinarism i lätt förklädnad - antiintellektuell, leende, lömsk. Det börjar bli tröttsamt att hänvisa till senaste seklets i hård konkurrens vidrigaste exempel, den kult som tog fart i Tyskland 1929. Under en kort men ödesdiger period i historien var NSDAP politiskt korrekt.
Politisk korrekthet innebär inte sällan att den "korrekte" nöjer sig med en överförenklad tankegång, kalkerad på det som serverats av samhällsandan eller vänkretsen. Om ens det. Den "godkända" åsikt, som är det önskvärda resultatet, står ju redan i facit, och upplevs gärna som självklart sann. Men vem eller vilka har egentligen formulerat den? Och varför?
Carlander skriver beundrande om politisk korrekthet som en "summering av alla de faktorer vi bör tänka på så att vi inte går vilse i fördomar". Låter storslaget, rymmer alltför mycket - i värsta fall en dominerande mobbs mästrande pekfingrar. Dessutom bestjäl åsiktssnabbmaten vardagslivet på ett enkelt och billigt nöje, som de "korrekta" möjligen tar för korkstyvhet. Detta nöje är motsatsen till opportunism, är tillgängligt för alla, och kallas - som alla vet - självständigt tänkande.
Låt "politiskt korrekt" förbli vad det är - ett skällsord.
Mattias Nyberg