Replik på ”Vart tog kärleken till kunskap vägen?”, Krönika, Patrik Strömer, 28/1.
Jag håller med Patrik Strömer att vi lärare måste ha höga förväntningar på våra elever men bristen på förväntningar är inte hela svaret på varför elever i dag presterar sämre än tidigare generationer. Det är en förenklad slutsats och en orättvis bild av den svenska skolan då de flesta av dagens lärare sätter upp höga förväntningar och mål tillsammans med sina elever. Det är dock sant att våra elever presterar sämre i dag på nationella och internationella tester än tidigare men vi som arbetar med utbildning vet att det finns lika många förklaringar till svårigheter som det finns elever, och som tur är lika många möjligheter och vägar till kunskap.
Det som dock förenar barn och unga i dag och som skiljer dagens generation från tidigare är att det aldrig har varit så mycket som konkurrerar om deras uppmärksamhet på ett så lättillgängligt sätt. Ett klick på sin telefon/surfplatta och de har hela världens underhållning och ”sanningar” framför sig. Spel, film och diverse inlägg ger våra unga snabba kickar som lätt får dem att tappa fokus och intresse av det som ska förvärvas på lektionerna.
Visst har barn i alla tider haft en dragning för eskapism och det ligger i lärares uppdrag att väcka, motivera och visa vart den fantastisk kunskapens väg kan leda. Men vi kan inte vara de enda som står upp för elevens utveckling och den kunskap som skolan ska lära ut. Om livet utanför lektionssalen endast består av att bli bekräftad på sociala medier, spela spel eller skapa bilder på Instagram då blir skolan inte en integrerad del av samhället utan en egen värld och våra unga får svårt att förstå varför de ska lära sig något som varken diskuteras eller stöttas hemma.
Den svenska skolan behöver absolut lärare med höga förväntningar men även fler positiva förespråkare av de kunskaper som vi försöker lära ut och som ska hjälpa våra unga att klara sig i samhället. Men utan alliansen med er föräldrar och alla i samhället kan möjligheten att vinna i konkurrensen tyvärr bli mycket liten.
Karin Ederö Hedliden
ämneslärare på Ånestadsskolan,Linköping