Jag tycker så här: alla borde få känna hur det är att vara ensamstående, utan barn, utan partner, utan sällskapsdjur och med låg inkomst. Vi som lever så blir särskilt påminda till storhelger hur vi har det. Vi får ”gärna” lyssna på hur mycket andra har att göra, hur folk mår och hur stressade de är. Och som grädden på moset så får vi ofta höra hur vi borde leva våra liv när vi kanske inte är på toppenhumör.
En del av oss har valt att leva som vi gör, andra mer ofrivilligt.
Men när andra tänker om oss att vi är bra att ha för vi är ensamma och har alltid tid, då är det inte kul. Dessutom har vi i den här gruppen alltid varit/är längst ner på prioritetsstegen i samhället.
Det kanske är just vi som behöver lite extra för att kunna leva ett socialt liv och vi har kanske inte alltid lust att låta andra ”gå före i kön”. Personligen är jag glad för min starka vilja men alla är inte utrustade så.
Så är det