I höstens val fick vi fick en ny regering som stolt utropade sig som ”feministisk”. Äntligen skulle manliga maktstrukturer bytas mot ”kvinnlig klokhet och mjuka värden”. Utrikesdepartementet var först ut med att förklara samtliga höga poster inom departementet besatta med kvinnliga tjänstemän, det vill säga den förhatliga övervikten av män ersatt med total kvinnlig sådan. Normalt jämställdhetstänkande medborgare undrade förstås hur kvinnlig övervikt kan vara mer jämställt än manlig, men utrikesminister Margot Wallströms är stolt.
Innan påföljande regeringsförhandlingar ens räddats i hamn fick vi sedan plötsligt veta att en fråga är nu avklarad: Palestinafrågan! Politiskt tänkande medborgare förundras hur Palestinas erkännande blev högprio i rådande inrikespolitiska kris och oppositionen undrar hur det vanligtvis breda samförstånd som traditionellt eftersträvas i försvars- och utrikesfrågor plötsligt blev en intern fråga på ett feministiskt UD.
I rask takt blev därefter Sverige ovän med först Israel och sedan Saudiarabien där Wallström fick vända i dörren.
Alla tänkbara ministrar avkrävdes en förklaring av svenska nyhetsmedier, men en minister är oanträffbar, utrikesministern själv.
Utrikesdepartementet befinner sig i ”chock” förklarar en politisk kommentator, för de som av politiskt korrekta skäl vanligtvis befrias från granskning kommer alltid kritik som en chock som rutinmässigt kan avfärdas som orättvist kvinnoförtryck. Skyddande offerkofta verkar ha lett till fartblindhet.
Sverige kritiserar arabländerna för männens privilegier men grundar sin egen regim på en ”ism” som uttryckligen prioriterar kvinnorna, halva befolkningen. Är det trovärdigt ?
Är inte jämställdhet en fråga om humanism? En kamp för båda könens lika rättigheter, mot båda könens orättvisor, grundad på förmågan att se problem från båda sidor.
Så om samma arrogans och enögda självgodhet får fortsätta prägla det feministiska regeringsarbetet ser Sveriges närmaste framtid bekymmersam ut.
Lyckas vi någonsin uppnå jämställdhet får det nog bli utan eller trots dagens egofeminism, inte tack vare.