Staten, kommunen och landstinget upphandlar varje år för 600 miljarder. Våra politiker har under ett par decennier skött upphandlingarna synnerligen bristfälligt. Nu lägger Socialdemokraterna ett förslag med krav på att kollektivavtalsliknande avtal skall gälla. Det är ett litet steg i rätt riktning, säger man.
En grundläggande fråga är om förslaget måste godkännas av EU. En annan fråga är om förslaget kan röstas igenom i riksdagen. Det senare kräver förhandling med SD om att de ställer upp. Här föreligger den egendomliga situationen att detta parti är pestvarnat och uteslutet från politisk gemenskap.
När nu Socialdemokraterna lägger sitt förslag kräver man att SD sväljer det med hull och hår. I sitt umgänge med MP och V har man många gånger jämkat för att få till förslag som kan få stöd. Gentemot SD är detta förhandlingsförfarande otänkbart. Politik är att vilja få något gjort tror jag Olof Palme sagt eller menat. Ett vedertaget sätt är att förhandla att ta och ge och åstadkomma en kompromiss.
Att kräva stöd utan att inbjuda till förhandling är demokratiskt anstötligt. Svensk politik har hamnat i en återvändsgränd på grund av beröringsskräcken för SD. Skall de politiska partierna ha mer än omsorgen om sin tillväxt måste detta löjliga utestängande av 20 procent av medborgarna få ett slut. Man må avsky ett parti eller en människa men att neka nödvändig kontakt löser inga problem.
Jag lyssnade till en debatt mellan Åkesson och civilminister Shekarabi där SD-ledaren avslutningsvis förklarade sig villig att stödja upphandlingsförslaget efter vissa justeringar. Svaret på denna förhandlingsinbjudan var ett kategoriskt nej. Det är länge sedan Socialdemokraterna hade majoritet i riksdagen. Vill man driva politik för att få något gjort bör man inse det.
Medborgare