Vår dotter har epilepsi och i höstas hamnade hon i status epilepticus som inte kunde brytas så att hon hamnade på intensiven. Man tvingades att söva ner henne och hon förblev sedan nedsövd i fyrtio dygn.
Som förälder slits man verkligen mellan hopp och förtvivlan dag som natt. Ska hennes lilla kropp klara av nedsövningen, kommer det att tillkomma några hjärnskador, kommer det att tillstöta något annat som vi inte känner till? Oron för att ens barn inte kommer att överleva. Frågorna blir många, tankarna ännu fler.
Efter fyrtio dygn kunde intensiven väcka upp henne ur hennes djupsömn utan att anfallen kom tillbaka och hon fick komma till avdelningen. Där möttes hon av ständig övervakning av personal, dag som natt. Komplikationer kom och gick hela tiden men personal fanns alltid till hands, dygnet runt.
Men hon hade aldrig klarat av denna resa utan det otroliga engagemang som funnits från personal inom den svenska sjukvården.
Alla denna personal som med sin yrkesmässiga, professionella roller tar om hand om sina patienter dag som natt, dygnet runt. De viker aldrig från patientens sida utan finns där hela tiden.
Vi kan bara som anhöriga säga att svensk sjukvård är helt fantastisk och vi ska vara stolta för att den finns.