Ett samhälle har medborgare som av olika anledningar behöver hjälp för en dräglig existens. Det brukar sägas att ett mått på ett gott samhälle är om det förmår leva upp till att stödja de svaga. Det föreligger ett kontrakt mellan medborgarna och de som innehar den politiska makten. Detta kontrakt går ut på att staten skall prioritera omhändertagandet av utsatta medborgare, till exempel gamla och sjuka. Konsekvensen blir att en obegränsad extern frikostighet aldrig får utövas. Det vore att bryta kontraktet och svika de svagaste.
Hjälp till utsatta människor utanför landets gränser, skall vi ge så långt att det inte skadar det interna ansvaret.
Ingen är hjälpt av besinningslösa hjälpinsatser – varken medborgarna eller de nödlidande.
Det är uppenbart att Sveriges politiska ledning har tappat kontakten både med vad man är skyldig sina svaga och vilka resurser vi de facto förfogar över.
Det måste bli en omedelbar tillnyktring om inte landet skall lida obotlig skada.
Sker inte det har den politiska ledningen brutit kontraktet och förverkat rätten att styra landet.