Som man bäddar får man ligga heter det. Nu får Sverige betala ett högt pris, i form av svaga regeringsalternativ, eftersom alla partier redan innan valdagen målat in sig i ett hörn. Ingen vill ha med SD att göra och Annie Lööf och Jan Björklund liknade på valnatten två förfördelade kids som blivit bestulna på sitt lördagsgodis: ”Vi ska minsann sätta käppar i hjulet för kommande regering eftersom vi blev bestulna på en kraftig skattesänkning för de rikaste tidigare i år”, muttrar de.
Att uppemot en miljon svenskar röstat på SD anser man, i demokratisk anda, inte att man behöver ta hänsyn till.
Demokrati är som bekant liktydigt med att man ska tycka som oss, tycks etablissemanget anse. Att det inte för en enda sekund gick upp för Mona Sahlin, i valstudion när resultaten visades, att SD:s framgång beror på att övriga inte vill eller vågar ta i debatten om hur vi ska lösa den massiva invandringen så att det faktiskt gynnar dem man anser sig värna om, det vill säga invandrarna själva, är en gåta. Utan man visar upp en attityd och människosyn själva mot SD som man med emfas anklagar SD för att ha mot de asylsökande.
Det är bedrövligt att se hur man som föredömen för svenska folket faktiskt ägnar sig åt vuxenmobbning samtidigt som man står handfallen över vilket känslokallt samhälle man skapat.
Även om jag själv inte röstat på SD så måste jag tillstå att samtliga politiker nu måste ta sig i kragen och börja uppföra sig som vuxna, väluppfostrade medborgare och då också uppföra sig värdigt även mot sina motståndare.
Man måste lära sig att föregå med gott exempel och inte vara sämre än dem man nu anklagar för en dålig människosyn.