”Svenska skolbarn blir allt fetare, har sämre kondition, blir svagare och får svårare att lära sig idrotta” läste jag i Corren nyligen. Det är ingen nyhet att träning och rörelse ökar koncentrationen och ger bättre studieresultat.
Charlotte Kalla är en av de 350 olympier eller idrottsledare som skrivit under ”uppropet” som belyser att en timme och tjugo minuters idrott på schemat (per vecka!) inte räcker för att ta till sig idrottens grunder: kasta, hoppa och springa.
Enligt idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth ligger ansvaret, till viss del, på föräldrarna att aktivera sina barn. Samtidigt visar undersökningar att föräldrar de senaste 25 åren inte tagit just detta ansvar. Svenskar är i topp på att röra sig – under organiserade förhållanden, dessutom är vi bäst i Europa på att sitta stilla.
Under högstadiet, som denna artikel belyser, har vi skolplikt och är tvungna att gå i skolan under den tid som schemat är skrivet. Att ändra på själva schemat är lätt, det är bara att lägga till en timme. Den timmen är, lika väl som den timmen och tjugo minuterna vi har i dag, en möjlighet till att förändra inställningen till idrott och rörelse. Vi måste dock börja från grunden, för att fånga upp den sortens ”vardagliga” rörelse som i dag stadigt sjunker. Sluta fokusera på resultat, avverkade timmar eller precisa övningar! Det är och ska vara roligt att röra på sig. Det är här det är svårt.
För många barn är idrott det värsta ämnet. Många upplever att det är obehagligt att svettas – speciellt ihop med sina klasskompisar! Att efteråt vara tvungen att visa sig komplett naken i duschrummets elaka belysning är som att vara fast i sin hemskaste mardröm. När koncentrationen helt plötsligt ligger på kroppen och vad man gör med den är det lätt att hamna här.
Det är en jättebra idé att införa fler idrottstimmar i skolan, men man behöver inte fokusera på att lära barn att utföra specifika övningar, utan mer på att hitta glädjen i att överhuvudtaget röra på sig. Då ger man dem möjligheten att upptäcka hur kroppen reagerar och mår rent fysiskt av rörelse.
Att fokusera på att lära barn kasta, hoppa eller att springa är i princip en omöjlighet om det inte finns någon vilja eller glädje i att göra det. Prioritera därför den allmänna rörelsen snarare än den specifika i första hand, för att överhuvudtaget få barn att resa på sig.