För många av svenskarna är det egentligen bara deras härkomst som skiljer dem från tiggarna. Många är arbetslösa och klarar sitt uppehälle, om än nödtorftigt, med hjälp från socialförsäkringssystemet.
Många har betalat skatt när de haft jobb men de statliga allmosorna överstiger ofta med råge den skatt de inbetalat. Stora statliga transfereringar som a-kassa, aktivitetsstöd, bostadsbidrag och anställningsstöd med mera kommer oss till del. Vi har mycket att vara tacksamma över.
Även de som har ett jobb eller studerar får del av olika statliga stöd och bidrag; anställningsstöd, reducerad arbetsgivaravgift, jobbskatteavdrag, studiebidrag och studielån, barnbidrag, rut- och rotavdrag, ja exemplen är många. Det enda som egentligen skiljer många svenskar från tiggarna är att de är födda i Sverige och att de ”slipper” förnedra sig och sätta sig på trottoarerna för att be om allmosor, hjälp och bidrag.
Men sämre tider kan komma också för oss om vår välgörare staten ser sig nödsakad att dra åt svångremmen. För andra migranter som flyktingar är det även vår brist på erfarenhet av krig, svält och förföljelse som skiljer oss åt.
Det enda som möjligen kunde få mångas hjärtan att mjukna är när de får egna erfarenheter av allt detta som tvingat andra att försöka ta sig till Sverige, när de vägrat att se döden som ett alternativ.