Svar på ”Ondskan måste mötas med godhet”, Martin Modéus och Anders Facks, 5/9.
Modéus och Facks skriver att kyrkan inte alltid har kunnat skryta med sin behandling av HBTQ-personer – men att de är stolta över att Svenska kyrkan i dag välkomnar alla. Jag håller med om deras första utsaga att den kristna kyrkans behandling av bland andra HBTQ-personer inte är något att skryta med. Det finns andra grupper som den kristna kyrkan inte heller har något att skryta med i sin behandling av: kvinnor, ”häxor”, färgade, judar, muslimer, etniska minoriteter med flera.
Den andra utsagan om att alla är välkomna i dag i Svenska kyrkan, stämmer det verkligen? Så sent som i slutet av augusti var det en annan präst i Linköping, Niklas Adell, som uttalade sig om sin syn på Bibeln, Gud och Jesus när det kommer till HBTQ-frågor.
Det är fortfarande så att en präst kan vägra att viga samkönade par trots att vigsel faktiskt är myndighetsutövning. Tänk dig i stället att en universitetslärare skulle vägra att examinera en student på grund av att denne var homosexuell. Även om det finns någon annan lärare som kan ställa upp som examinator, så har jag svårt att tänka mig att den studenten skulle känna sig särskilt välkommen på det universitetet. Är det någon som tror att en att en tjänsteman inom polisen som skulle vägra att utfärda pass åt en homosexuell person skulle få behålla jobbet? Antagligen inte, men i Svenska kyrkan är allt möjligt.
Lyfter man blicken igen från Svenska kyrkan och ser på den kristna kyrkan som helhet, så är personer som Modéus och Facks en försvinnande liten minoritet. Vi måste bemöta det onda med det goda skriver Modéus och Facks och jag skulle vilja påstå att det inte är genom sin kristna tro som de kommit till denna slutsats. De har kommit till slutsatsen trots sin kristna tro.