Många katalaner bosatta i Sverige reagerade på Inger Enkvists artikel som publicerades 16-11-01. Artikelns påståenden ingår i en växande historisk revisionism som sprider sig över Europa till en grad att den utgör ett hot mot de demokratiska värderingar som våra samhällen grundar sig på. I Spaniens förminskar revisionisterna lidandet som Francodiktaturen orsakade, och påstår bland annat att Katalonien inte var särskilt förtryckt under Francos regim. De förringar förtrycket i att man förbjöds tala sitt modersmål (en del i Francos planerade mord på minoritetskulturer). Dessutom var den politiska repressionen särskild grym i Katalonien av den enkla anledningen att där hade det demokratiska motståndet mot Francos fascism sitt klart främsta fäste. Än idag ser man att Francos politiska arvtagare - högernationalistiska Partido Popular - får stöd av mindre än 10% av katalanerna samtidigt som de radar upp valsegrar i Spanien. Det gör att katalanerna riskerar att leva enligt lagar och politiker som saknar förankring i deras samhälle. Ett skolexempel på detta är just språkpolitiken.
Det offentliga katalanska skolsystemet som Inger Enkvist ihärdigt kritiserar syftar till att ha katalanskan som undervisningsspråk i grundskolan. Detta byggdes så efter initiativ från spansktalande katalaner som hade migrerat till Katalonien under 60-talet. Tanken var, och är, att underlätta integrationen av deras barn i samhället, att undvika ett språkligt segregerat samhälle samt att rädda ett språk i fara. Integrerad flerspråkighet: alla ska ha alla språk med sig och inget språk ska dö. För detta behövs positiv diskriminering av det hotade språket. De allra flesta katalaner vet detta och oavsett modersmål stödjer de denna framgångsrika integrationsmodell. Ett fåtal spansknationalistiska röster på den yttersta högerkanten vet också detta och därför välkomnar de centralregeringens försök att riva modellen: så ska den gamla drömmen om ett enhetligt, homogent och rent Spanien äntligen förverkligas.