När jag påbörjade mina studier här i Linköping för 4,5 år sedan var den ljusnande framtid min, enligt de som undervisade. Det har dock visat sig vara mestadels floskler: ”Grattis, ni har valt rätt!”, ”Arbetsmarknaden skriker efter er!”, ”Det kommer att bli lätt att få ett jobb efter studierna!” och så vidare.
Nu vet jag att det inte är så lätt, trots de stora pensionsavgångarna. Tidningarna är fulla med rubriker om att det går bra för Sverige, allt fler får jobb. Var finns alla dessa jobb?
Min möjlighet att checka in när köttberget checkar ut har visat sig vara liten, trots en nästan klar master i bagaget. Trots en massa sökta jobb. Trots en massa intervjuer.
Jag vet inte hur många gånger jag ”har varit nära”, ”stupat på mållinjen”, ”kommit tvåa” etcetera.
Ändå talas det ofta om hur värdefullt det är med unga individer i företaget, fräscha ögon och nya kunskaper … givet att man har mellan två och tio års relevant arbetslivserfarenhet.
Min fråga blir då: varifrån ska jag kunna få denna erfarenhet om jag inte får en chans att visa vad jag går för?
Det pratas mycket om att man måste utbilda sig för att kunna få en plats på arbetsmarknaden i dag. Den stora paradoxen är emellertid att många av oss som satsat på en universitetsutbildning inte heller kommer in på arbetsmarknaden! Vi tar oss fram genom timvik, deltidsjobb och andra osäkra anställningar.
Vad är det egentligen som krävs av mig? Vad mer måste jag göra för att visa att jag duger? Är det synd om mig, en av otaliga 90-talister? Nej, jag ser till att klara mig, men jag vill bara påpeka att jag finns, jag är här och jag är villig att arbeta hårt för att bevisa det.
Måns Malm
en av många stolta 90-talister