Svar på ”Nya Akilles bidrar till en bättre stad”, 19/8 och ”Riv planket kring Slottsträdgården”, 12/8.
När man läser Elias Aguirres insändare den 19/8 blir man mycket förvirrad: ”Parkeringshuset Akilles ligger vid en del av Storgatan som i dag inte är speciellt inbjudande.”
Vi kan nog inte ha mer skilda åsikter. Personligen anser jag att detta är den finaste delen av Storgatan med fantastiska byggnader, så som Gamla brandstationen, Domprostgården och den vackra sekelskiftesbebyggelsen. Ett område med utsikt mot Sveriges äldsta profana byggnad och vår katedral.
Positionen som ordförande för samhällsbyggnadsnämnden är ett ansvarsfullt ämbete. Besluten du är med att skapa ger staden bestående avtryck i flera generationer. Naturligtvis måste Linköping utvecklas kontinuerligt. Dock visar historien att inte all förändring gjort vår stad bättre eller finare.
Elias Aguirre opponerar sig mot mitt debattinlägg som jämför Akilles med miljonprogrammet. Det är riktigt att detta inte är en fråga om massproduktion. Denna detaljplan liknar mer vår tragiska historia där massiva ”Domuskomplex” ersatte klassiska stadskvarter runt om i Sverige. Tänk om debatten då hade funnits! Fast frågan är om det hade spelat någon roll, om den beslutande nämnden redan bestämt sig för förtätning med modern arkitektur?
Jag delar dock en åsikt med Aguirre, det nuvarande parkeringshuset bidrar inte mycket i stadsmiljön – som parkeringshus så sällan gör.
Michael Cocozza skrev i sin insändare den 12/8 att om de kunde bygga högt 1842 borde vi kunna göra det i dag. Jag tror att få skulle opponera sig mot att den gamla byggnaden återskapades med sin vackra stenmur. Detta skiljer sig dock markant mot vad detaljplanen i dag föreslår, ett dominerande p-hus med ett höghus på trottoaren.
Personligen är jag ingen större anhängare av förtätningsivern. Det negativa Elias Aguirre ser med utspridning, ser jag som något positivt, det är en av de karaktärer som gör vår slättstad så unik och vacker!
Markus Strand