Vår afghanska ensamkommande pojke har fått kraftig ångest över sina kompisars utvisningsbeslut. Han äter och sover inte och kan inte klara koncentrationen i skolan. Han som mådde så bra under 4 veckor då vi jobbat med honom och skapat trygghet.
Han har fasa i ögonen när han oroar sig för att sändas till Afghanistan (som hans mamma flydde från till Iran när han far dödades av talibaner och han bara var 8 år). Han jobbade hos en iransk familj och fick sova på golvet i ett hörn från 8 års ålder, på byggen arbetade han från 10 års ålder.
Iranierna använder afghaner som billig arbetskraft mot mycket liten ersättning eller enbart betalning i mat.
Ärren på kroppen vittnar om 10-åringens farliga arbete med alltför tunga maskinsågar och vinkelkapar. Hot om att skickas till Afghanistan eller till iranska armén för att slåss mot Daesh gör att de inte vågar besöka sjukhus eller få läkarvård. Polisen misshandlar pojkarna regelbundet och tvingar föräldrarna att lösa ut dem med hot om utvisning eller enrollering i iranska armén. Hundratusentals pojkar och flickor från Afghanistan används som billig arbetskraft i den iranska industrin.
Nästan alla som kommit till Sverige har liknande bakgrund. Skickas de tillbaka till Afghanistan som 18-åringar (där de flesta för övrigt aldrig har bott eller har några släktingar) väntar armén och de får inga pass, lovas ingen skolgång. Många kommer att åter utnyttjas (ofta under vapenhot) i den vidriga afghanska bacha-bazi-kulturen.
Vinner talibanerna mark och områden dödas hazarer igen skoningslöst i dessa.
Vi har chans att få människor till Sverige som är arbetsvilliga, har perspektiv på världen och har framtiden för sig. Utvisningsbeslutet och avtalet med Afghanistan är en panikåtgärd i proportion till avvisningen av judarna under andra världskriget. Ska vi ständigt upprepa samma misstag på grund av populasen? Stoppa utvisningarna till Afghanistan nu!
Familjehemspappa, egen företagare