Är det så här vi skall ha det nu? Vad händer med mitt Linköping, hur har det kunnat bli så här? Staden som jag vuxit upp i, varit stolt över, och kunnat luta mig tillbaka i och känna mig trygg. Staden som jag sagt är lugn och där alla känner alla. Den stora småstaden, kanske inte den vackraste av städer, kanske inte den mest natursköna men mitt hem och min trygghet.
I dag kan jag inte säga så länge, jag kan inte vara stolt över min barndoms stad. Mord, dubbelmord, gängkriminalitet, skottlossning, våldtäkter, rån och villainbrott är mer vanligt än ovanligt.
En stad där gator och torg är fulla med människor som tigger. En stad som sägs vara bland de mest segregerade i landet. Jag lekte i Skäggetorp, hade vänner där som jag spelade tennis med, käkade på pizzerian i centrum och pantade burkar i Pressbyrån på Fogdegatan.
Jag gick i skolan i Berga, pluggade i Ryd. I dag vet jag inte om jag vågar åka med min familj till någon av dessa ungdomens lekplatser.
Vad skall jag säga till mina barn, hur skall de gå för dem? Skall vi Linköpingsbor bara finna oss i detta?
Detta typiskt svenska, att bara det inte drabbar mig så håller jag tyst. Vågar vi säga vad vi tycker, vågar man det när man blir uthängd med namn och bild överallt i dag?
Vågar man säga ifrån när påföljden av ovannämnda brott är minimala eller där gärningsmännen går fria på grund av att de skyller på varandra, hotar vittnen eller helt enkelt frias för de mådde dåligt under tiden för brottet.
Vem är det som mår dåligt? Vad har hänt med min barndoms stad?