Gamla och multisjuka har blivit vårdens Svarte Petter, för de hör inte hemma någonstans i vårdkedjan.
För att budget och sparbeting skall klaras måste kliniker begränsa sitt ansvar i sin del av vårdkedjan, som därmed får många svaga länkar.
När vården av våra gamla fördes över till kommunerna, följde inte den medicinska kunskapen med och det är just i övergångarna mellan kliniker och vårdformer som informationen brister.
Ibland verkar det som om dagens sjukvårdspolitiker har vänt den gamla prioriteringsutredningen upp och ner! (SOU 1995) Där stod tydligt att det var det svårast sjuka som skulle komma först och sist i kön skulle personer med lindriga (ofta självläkande) åkommor stå.
Förslaget att de minst sjuka, men med ”flinka” nätfingrar kan få skriva sina egna remisser, ger undertecknad stor framtidsoro.
Att kräva antibiotika för minsta hosta eller röntgen för ont i ryggen, skall definitivt inte vara självklarhet i framtida vårdutbud.
Betydligt bättre är att sätta sig på cykeln, fatta stavarna och planera för mindre livspussel, i stället för att alltid utgå från sig själv och sina egna behov.
Förlorarna med detta egotrippade beteende blir resurssvaga gamla, kroniskt sjuka och borde stävjas i sin linda i stället för att uppmuntras av sjukvårdspolitiker.
Jag rekommenderar följande kvällsläsning både till allmänhet, men i synnerhet till våra sjukvårdspolitiker. Boken ”Patientens pris” av journalisten/författaren Maciej Zaremba, som är en sammanställning av reportageserien om den olönsamma patienten i Dagens Nyheter.
Eller ta del av läkaren Anne Ekdahls forskning, där en slutsats är att förlorarna i vården är de som behöver den bäst! Utgångspunkten för prioriteringar i vården skall vara kompetens och realism inte övertro på snabba digitala lösningar för unga.
Harriet Larsson