Var i Linköping med familjen för att inhandla skor till barnen i lördags, 7/11. När vi korsar Gyllentorget möts vi av stora fotocollage på skadade, blödande och traumatiserade barn. Flera bilder talar för att barnen redan är döda. Vi matas med bilder av förtvivlade föräldrar under flykt från Jemen. Runt torget ligger blodiga dockor utplacerade. Vår familj står mitt i det offentliga rummet, vilket i dag inbjuder till vanmakt och skuldkänslor. Vi vuxna kan bara göra ett försök till att förstå den enorma sorg som utspelas framför oss.
Men vi har två barn med oss som inte vill lämna bilderna. Två barn med tusen tankar och frågor. Och vi försöker förklara. Det finns en känsla av påhopp kring oss. För det är självklart så, att vi pratar med våra barn om flyktingkrisen. Vi pratar också om orättvisor, krig och att Sverige tar emot de som flyr för livet. Men vi har inte tryckt upp bilder av döda barn i ansiktet på dem. Vi har inte tvingat dem att delta i debatten eller bett dem ta ansvar. Varför? Därför att barn inte ska bära vuxnas problem. För inte är det barn som startar krig. Inte är det barn som pekar ut vem som ska svälta. Inte är det barn som väljer att hata. Därav gör det mig bekymrad att det offentliga rummet används på ett sådant sätt att mina barn frågar vilken skuld de bär i detta.
Barn är inte korkade. Att vara 4 år innebär att man redan har börjat ta ansvar. Man hjälper till med frukosten och städar upp när man lekt klart. Man säger förlåt när man sårat någon. Vi lär dem ta ansvar tidigt. Men kan någon förklara för mig varför en 4-åring ska bära en känsla av vanmakt med sig hem? Han skulle ju få ett par nya höstskor!
Det är i sig inget fel att uppmärksamma, demonstrera och skrika ut sin förtvivlan. Det är inte fel att be om hjälp i kris eller starta politisk debatt. Men är det verkligen okej att utnyttja det offentliga rummet på bekostnad av våra barns känslor?
Min 4-åring fastnade vid ett bord där det låg en blodstänkt docka med ögonen förtäckta. Bredvid dockan låg ett kort på verkligheten. Hur ska jag kunna förklara för mitt barn att allt är så fel? Jag kan inte beskriva den förtvivlan jag känner för varje litet barn som måste lida. Både för de barn som flyr för sitt liv och för de som jag fött och som måste bearbeta det vuxna har kastat i ansiktet på dem. Allt för att använda det offentliga rummet som spelplan.
Upprörd mamma