Det är glädjande att Correns Christer Kustvik (kolumn 23/1), till skillnad från Maria Björk Hummelgren gillar Mats Svegfors debattartikel, där han hävdar att ”jakten på Wallström är direkt oanständig, ett tjuv- och rackarspel.” Äntligen en borgerlig röst som visar ”intellektuell heder och civilkurage” och vågar ”gå emot detta eländiga drev”.
I ytterligare en artikel publicerad den 21/1 säger Svegfors, tidigare chefredaktör för SvD och vd för Sveriges Radio, att ”bevakningen av Wallström varit fullständigt perspektivlös.” Han menar att medierna totalt uteslutit att lyfta fram vad det hade betytt om Wallström faktiskt köpt en bostadsrätt. Media har märkligt nog låtit bli att gå till botten med vilka möjligheter hon egentligen hade på den hysteriska hyresmarknaden i Stockholm, när hon som nytt statsråd med all rätt ville bo just där.
Vad hade hänt om hon istället köpt sig en bostadsrätt som hennes belackare önskat? En särdeles viktig fråga som media ensidigt tycks ha ”glömt” att ställa sig. ”Amorteringstak, lånetak och avdragsbegränsningar är beroende av de politiska besluten. En politiker som köper en lägenhet försätter sig därför i en mer komplicerad situation”, konstaterar Mats Svegfors vidare.
Att denna möjliga korruptionssituation undgått mediedrevet är ytterst alarmerande. Ingen har ens antytt att Fredrik Reinfeldts borgerliga regering när den avskaffade fastighetsskatten, samtidigt över en natt gjorde ”ett stort antal statsråd och riksdagsledamöter till mångmiljonärer.” Måtte Svegfors ha fel när han menar att anledningen till journalistkårens tystnad är att den ”drabbats” av fastighetsskattens slopande på samma sätt som många statsråd och riksdagsledamöter. Oh, hemska tanke.
Bevakningen av Margot Wallström saknar helt perspektiv. Hon är tyvärr bara en i raden av kvinnor som utsatts för politiskt och journalistiskt drev. Mona Sahlin, Margareta Winberg, Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò är andra. Anders Borg? Han fick sitta kvar.
Urspårad debatt