Blev jätteglad när jag fick se pinnar i åkern utmed vägen vid Stora Aska.
Äntligen skulle man slippa frukta för sitt liv varje gång man cyklade till jobbet. När två grusbilar möts och man befinner sig längst ut på kanten tänker man att nu är sista stunden kommen.
Men heder och ära till chaufförerna. De som står för utmaningarna är de vanliga bilisterna.
Veckan efter kom grävskopor och lastbilar med grus och efter några veckor skulle cykelbanan vara klar – trodde jag. Fortfarande efter ett halvår, ligger där bara grus som man naturligtvis inte kan cykla i.
Är inte detta cykelstaden Linköping – eller?
Monica Karlsson