På Ordet fritt under rubriken ”Regeringen har misslyckats” gjorde ”Pensionär” den 9/6 några kritiska inlägg, bland annat att regeringen avslöjats för att ”på ett bräde ha slösat bort 37 miljarder på ett vansinnigt Nuon-köp”. Eftersom detta är en spridd uppfattning, så vill jag – utan att vara politiker – lämna några synpunkter på den dåvarande näringsministern Maud Olofssons agerande. Teoretiskt kunde hon handlat annorlunda, men det hade orsakat fördömande från den politiska oppositionen. Hon hade med all rätt blivit anklagad för ministerstyre. Statsägda bolag liksom privata, har styrelser som skall besluta i ärenden, som ligger utanför den operativa ledningens befogenhet. Näringsdepartementet skall inte diktera, hur statliga bolag skall agera i enskilda sakfrågor. Staten skall verka genom sin(a) styrelserepresentant(er).
Under den socialdemokratiska regeringen utfärdade riksdagen år 2006 direktiv om att Vattenfall skulle expandera i Europa. När möjligheten att förvärva Nuon uppstod, så kunde Vattenfalls styrelse inte motstå frestelsen att bli en stor Europaaktör i linje med direktiven. Köpet rekommenderades av dyra och välrenommerade investmentbanker och genomfördes i februari 2009. Flertalet styrelsemedlemmar vid tidpunkten för beslutet var tungviktare inom svenskt näringsliv, bland andra den tidigare socialdemokratiske näringsministern och nuvarande styrelseproffset Anders Sundström. Ordförande var den i Industrisverige välkände Lars Westerberg.
Styrelsen bär det fulla ansvaret för förvärvet av Nuon. Den lät sig vilseledas av sina rådgivare och Vattenfalls verkställande ledning. Om styrelsen under ledning av den erfarne Lars Westerberg saknade kompetens att sätta stopp för köpet av Nuon, så kan man inte vänta sig, att den ansvariga ministern Olofsson skulle ha den kompetensen.