Det pågår en diskussion initierad av Vänsterpartiet där man lyckats få ”vinst i välfärden” till ett slagord med hänvisning till ”riskkapital” och underförstått ”ohederlighet”. Det råder stor enighet om hur vår sjukvård skall finansieras, däremot är det värt att debattera vem som skall utföra den.
Det finns en, enligt min mening, utbredd missuppfattning att bara vården drivs i offentlig regi (det vill säga landstinget) blir den automatiskt bra, säker och utförs på ekonomiskt optimalt sätt.
Som skattebetalare vill jag att vi får bästa möjliga vård för varje spenderad skattekrona, jag förutsätter att varje ansvarstagande politiker är av samma uppfattning.
Hur man uppnår det målet borde debatten handla om, inte vem som skall utföra den.
När en vårdtjänst upphandlas måste det definieras tydligt och i stor detalj vad den aktuella tjänsten skall innehålla. Den part, offentlig eller privat, som kan erbjuda detta till lägst kostnad skall också utföra den.
Därefter kommer nästa moment, som är sorgligt eftersatt: Att det som erbjuds stämmer överens med kravspecifikationen. Det måste finnas tillsynsmöjligheter gällande alla vårdgivare, privata som offentliga. Det finns nog men behöver utvidgas. Det saknas helt (!) belägg för att svagheter och felaktigheter i äldreomsorgen skulle vara vanligare i privat än i offentlig regi, värt att understryka.
Efter mer än 30 år som landstingsanställd och med 10 år som deltidsanställd i privat regi kan jag garantera att båda de verksamheter jag arbetar i drivs med högt ställda kvalitetskrav men där effektivitet och kostnadsmedvetande är betydligt lägre i landstinget.
Det vore välgörande inför det stundande valet om en saklig diskussion kunde ersätta vinklad polemik med röstfiske som viktigaste beståndsdel.