Vargskräck hör hemma i sagorna skrev Alexander Milton. Han har fel!
Vargen är ”djurplågaren” bland våra stora rovdjur. Den uppträder som en lustmördare. Dödar och skadar så många djur den hinner med, till exempel ett 10-tal får inom ett hägn.
Den kan äta och släpa med sig kanske en tiondel av en dräktig tacka, medan resten av de rivna djuren lämnas att dö under ohyggliga plågor.
Inget av våra andra stora rovdjur agerar så, men räv i hönsgård har ett liknande beteende.
Vargen orsakar tragiska upplevelser för de människor på landsbygden, som försöker sig på fårskötsel, men de verkligt stora skadorna orsakar vargen för samerna, vår ursprungsbefolkning. Vargen kan skingra, sarga och döda många renar vid ett enda angrepp. Vargens splittrar samlade hjordar. Det leder till sammanblandning mellan samebyar och mellan hjordar inom samebyar. När varg finns i området vågar renarna inte beta i lugn och ro och magrar, trots att det kan finnas gott om bete. Detta medför plågsamma upplevelser för renägarna och medför tungt arbete och stora kostnader för näringens utövare.
Vargskräcken är ingalunda sagor. Så sent som runt mitten av 1800-talet blev människor i Sverige dödade av vargar. I Ukraina och Georgien har vargar nyligen attackerat människor. I Alaska blev en kvinna för inte längesedan dödad av varg. Många minns den dödliga vargattacken i Kolmården. Vilka föräldrar skulle våga släppa ut sina barn på bärplockning i Rydskogen, om där fanns varg?
Kostnaden för att hålla en vargstam, som tillfredsställer vargälskarna rör sig om mångmiljonbelopp. Drabbade djurägare får en viss ersättning av staten, men till exempel samernas riksförbund SSR hävdar, att rennäringens verkliga kostnader uppgår till 140 miljoner kronor per år.