David Ludvigsson pekar på humanioras paradox: "Man tänker bäst på sitt modersmål". Konstigt nog gäller det bara humanister. För naturvetare, som inte är proffs på språk och kultur är det tvärtom eller, som Nobelpristagaren Niels Bohr svarade när en journalist undrade varför en fysiker behöver kunna sju språk flytande: "Då finns det alltid något språk som har ord för det jag tänker."
Om svenska humanister bara tänker på svenska, hur ska de då veta vad som är "bäst"? Utan globalt tänkande riskerar svensk humaniora att bli ett Abdera med inavlade uppfattningar om vad som är bäst.
Alla språk är ofullkomliga och tanken skärps om man spelar pingpong med språken. Lätt gjort i dag med till exempel Wikipedia. Genom att tänka på flera språk blir man också bättre att uttrycka sig på svenska. Det gynnar universitetens tredje uppgift: Att sprida kunskapen till allmänheten och därmed även till beslutsfattarna.
Sverige har alltid varit mångkulturellt och inte ens den som forskar i kulturella förhållanden i Sverige får bortse från omvärlden, i synnerhet Europa. När vikingen Vämod for till England kom han från Rök. Sverige existerade inte då. Gesäller måste ut i världen innan de kunde bli mästare.
Själv hade jag förmånen att gå i skolan när man måste läsa två främmande språk utöver engelska. Universitetslärarna tvekade inte att anvisa kurslitteratur, inte bara på svenska och engelska utan även på tyska och nordiska språk.
En hel del latin och grekiska kom med på köpet. Långtifrån perfekta språkkunskaper, men tänkandet skulle definitivt vara sämre utan dessa språk.