Jag har den största respekt för lagen om yttrandefrihet men jag tror inte våra förfäder kämpade för en lag som rättfärdigade hån och förnedring av varandra, jag har mer tilltro än så för våra förfäder. Jag tror det var helt andra saker man ville uppnå.
Och självklart får vi alla acceptera att höra och se saker som vi ogillar. Men jag kan omöjligt se komiken i att såra och håna våra medmänniskor vare sig de är politiker, kungliga eller vanliga medborgare. Det är ju människor vi talar om inga abstrakta varelser.
Och vad gäller politiker tror jag vi även där skulle tjäna på mindre verbala hugg och pajkastning och mera seriösa uttalanden oavsett vilket parti man tillhör.
Jag hade förvisso både Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Vilks i åtanke när jag skrev ner mina tankar, men de är inte ensamma. Du undrar om vi skall visa speciell hänsyn när det gäller religion. Svaret är nej, jag tycker att vi i alla sammanhang skall visa hänsyn mot varandra.
Jag kan ej förstå hur man kan känna glädje av att såra och vara uppenbart elak mot andra. Vem upplever det som komik?
Vi bör vara väldigt tacksamma över lagen om yttrandefrihet, men måste vi för den skull missbruka den?
Slutdiskuterat från min sida.