Det blev tydligt under förra veckans gisslandrama i Paris som direktsändes i mängder av kanaler på tv och internet. Verklighetens fasor når oss direkt vid våra skärmar. Frågan är om det gör oss mer cyniska – eller mer empatiska.
Jag sitter i soffan hemma med bultande hjärta. Det är fredagen den 8 januari 2015.
På tv följer vi upplösningen av gisslandramat i Paris. Nervositeten. Hur ska det gå för människorna som är gisslan i butiken? Hur ska det här sluta? Vi ser i direktsändning hur de franska säkerhetsstyrkorna stormar den belägrade butiken. Hur människor springer mellan ambulanser och polisbilar. Och så lättnaden, äntligen, när vi förstår att det är över. Sorgen över det hemska som har hänt.
Det var många känslor som kom över mig förra fredagen. Men mitt i allt också något obehagligt, klibbigt. Det är så märkligt att sitta trygg i vardagsrummet och se på när människors liv förändras för alltid. Att kunna följa händelseutvecklingen i realtid har aldrig varit lättare än vad det är nu. De etablerade medieföretagen organiseras för att kunna bevaka händelser live, samtidigt som vi nu var och en kan dela bilder och filmer med ett klick till hela världen. Det är en fascinerande utveckling, men jag kunde inte komma ifrån klibbigheten av att smygtitta när jag såg det tv-sända gisslandramat i Paris. På något sätt kände jag mig inte riktigt… värdig.
Just nu läser vi Åsne Seierstads bok ”En av oss” i min bokcirkel. Den handlar om Anders Behring Breivik och massakern på Utöya. Med tanke på förra veckans terrordåd i Paris känns den skrämmande aktuell just nu. På en lunch i veckan pratade jag och en av mina bokcirkelvänner om boken, Utöya och återigen, det märkliga i att följa händelseutvecklingen i realtid. ”Jag minns att det dök upp inlägg i mitt twitterflöde, direkt från Utöya under massakern”, säger min vän. ”Det kändes så konstigt. Det var svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till det, det kom liksom för nära”.
Jag tillhör dem som tycker att detta med realtidsbevakning och spridning i sociala medier för mycket gott med sig. Utvecklingen ger oss så många möjligheter. Jag tänker på den misstänkta massakern i Nigeria nu i början av januari. Inga siffror är bekräftade, men terrororganisationen Boko Haram ska ha utfört en massaker i byn Baga och kan ha dödat uppemot 2 000 människor. Men här fanns varken satellituppkopplade tv-kameror eller smarta telefoner. Ännu har man inte lyckats få bekräftat vad som egentligen hänt, hur många som dött. Nog hade omvärldens ögon behövt vara där, eftersom nigerianska myndigheter bara tiger.
Samtidigt undrar jag vad den här omedelbara, filterlösa rapporteringen gör med oss. Det skulle kunna vara så att vi blir mer cyniska när vi vänjer oss vid att få dramatiska händelser serverade på våra skärmar som om det vore en spännande film. Vi kanske sjunker längre ner i soffan, apatiska och överväldigade av världens lidande. Eller är det tvärtom, hjälper den oss till större empati? Till att inte bara titta utan också mobilisera våra kollektiva krafter för att hjälpa de utsatta?
Jag vet inte, även om jag hoppas på det senare. Men då krävs det nog att vi inte bara tittar, utan faktiskt ser och tar in vad som händer. Då kan vi nog behålla vår värdighet, även när fasorna i verkligheten kommer väldigt, väldigt nära.