Mitt i natten står en halvsovande 4-åring nedanför min säng. När jag lyfter på täcket kryper han upp och tittar uppfodrande på mig tills jag flyttar mig och lämnar över större delen av min kudde. Han lägger sig till rätta med armar och ben utsträckta och somnar om. På min andra sida snusar min 2-åring djupt. Han ligger på tvären med fötterna på min mage. Om jag försiktigt vänder mig och balanserar på ena axeln och höften, alternativt lägger mig på rygg med armarna sträckta över huvudet så får jag plats nog att ligga kvar i min egen säng utan att störa mina ”gäster” allt för mycket.
När den minste vaknar vid 6.30-snåret anser han att det är dags att gå upp på stubben. Han drar helt sonika bort täcket och försöker putta mig ur sängen.
När vi äter frukost så jämför han min smörgås med sin egen. Om min ser bättre ut så sträcker han sig över bordet och tar den. Ingen fråga. Inget tack. Mer som en rättighet.
Min egen mamma är bäst i världen. Jag kan ringa henne tio gånger om dagen utan att känna att jag stör. Jag kan vara en muttrande, trulig tjurskalle utan att förklara mig. Jag kan låna en tröja utan att säga något. Och om hennes mat ser godare ut än min så skulle jag byta. Kanske inte utan att fråga, men nästan.
Jag är inte bortskämd, mina barn får inte husera hur de vill, dagar som nätter. Inte alls. Nej, det här handlar om en form av självklarhet. En mamma-barn-relation som inte kan jämföras med något annat och som knappt kan beskrivas. Men om jag ska försöka sätta ord på den så skulle det bli så här:
Mamma, du är en så stor del av mig att det finns en självklarhet i vår relation. Allt ditt är mitt. För så är reglerna. Jag kan så obehindrat och totalt oförställt vara mig själv med dig. Det är skönt.
Jag är vuxen, så jag kan förstå och vara tacksam. Mina barn visar det genom att inte tveka att ta min kudde eller min smörgås. Det är fint att få älska och att älskas på mammavis.